När allt känns som om det bara ska rasa ihop har jag konstigt nog mera att ge. När benen känns som om de är av snörpta från kroppen går det att fortsätta stå och gå. När känlsorna bara bubblar går det att hitta behärskningen. När tankarna börjar att gå åt det dåliga hållet går det att styra de rätt. När jag tycker synd om mig själv kommer jag ihåg att det finns saker som är värre. När allt känns som om det håller på att ta slut finns det ett ljus.
Varför går det att fortsätta då?
Anledningarna är många.
Familjen, de vänner som ser mig, viljan att lyckas med det jag tar mig för, umgänge med andra människor, ljuset, värmen och kärleken. Det gör att det är värt att fortsätta.
Imorgon känns allt bättre. Imorgon är denna ur trötthet bättre. Imorgon är en annan dag.
