Nu är det juletid. Och som vanligt när julen knackar på dörren får Milla en liten svacka. Varför vet jag inte. Jag gillar julen. Alla ljusen, julklapparna, maten och den ombonade stämningen. Varför jag blir nere vet jag verkligen inte. Kanske det är det där med att inte räcka till. Att inte vara så där perfeckt som alla andra. De där raderna var det den där Camilla som inte tänker klart som skrev. Jag vet att andra inte heller är perfekta, men känslan är min. Jag vill vara 5 år. Jag vill ha alla mina nära och kära nära mig. Jag vill krypa upp i pappas famn medan Vidar ligger och läser tidningen på soffan. Ibland säger han något med sin trygga röst. I köket håller mamma på med julskinkan medan syrran kokar kaffe. Granen är inne, men inte klädd. För det ska vi göra imorgon bitti på julaftonen.
Jag villa vara 15 år. Det är julafton och vi är alla tillsamman hemma hos Mamma. Emilie ligger i min famn. Mamma och Carina kokar potatis i köket. Svea sitter i soffan och talar med mormor. Hjalmar pratar bilar med Bollan. Pappa och Örjan håller på med glöggen. Vi väntar på Tina, Roy och Janne.
Jag vill vara 20 år. Jimmy och jag är på väg till Carina och Örjan. Det är lite småkallt men skönt ändå. Det går lätt att andas. Jimmy håller mig hårt i handen. Alla väntar på oss för vi är lite sena.
Jag vill vara 35 år. Vi väcker Millie med paket på sängen. I eftermiddag kommer alla hem till mamma och pappa.
I år är jag 39 år. Vi kommer att få fira vår första jul tillsammans med Ivar. Hemma hos Carina kommer nya goda minnen att födas. Nya rutiner.
Varför har jag så svårt med förändringar. När jag tittar tillbaka har jag goda och ljusa minnen av julen. Det gör inget att det förändras. Ändå har jag svårt varje år. Varför?
1 kommentar:
alla dina jular ser ut att vara jätte mysiga men förstår jag det rätt så har du alltid flyttat på dig,du kanske får lugnet i själen när du känner hemmets harmoni,alltså du vill ha alla med dig men i ditt hem Mia
Skicka en kommentar