Jag kan inte sluta tjat om mitt knä. Det gör så in i h*****e ont. Men det kommer att gå över i kremeringen som min kära syster brukar säga. Annars är det riktigt bra med Milla nu för tiden. Livet har återgått till det normala. Och jag tror faktiskt att jag gillar den här lunken. Hm, kan någon påminna mig om dessa ord någon gång i mars när jag kommer att börja gnälla.
Kylan ute gillar jag inte, men den lilla snö som kom lyser upp vintermörkret. Hemma vid böjar carporten växa färdigt. Tack till min älskade make, snart har Golfen ett hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar