att man kan vara så nära en människa och sedan helt tappa kontakten. Hur kom jag in på detta nu då? Jo jag lästen en blogg som är skriven av en släkting När jag satt där och läste kom tankarna krypande. Jag har haft några goda vänner i mitt liv. Vänner som jag idag inte har någon kontakt med men som har betytt så mycket för mig.
Först har jag min vän J. Vi var kamrater från det hon kunde gå. Jag är äldre än henne så jag kunde gå mycket tidigare. Vi har inte blivit ovänner men kontakten är bruten. Jag träffade hennes syster för någon månad sedan. Då fick jag reda på att J hade en son. Va! en av de viktigaste händelserna i hennes liv var nu flera år gammal och jag visste inte om sonen.
Sedan har jag min klasskamrat A. Hon är bara borta ur mitt liv. Lika så N som betydde så mycket för mig. Henne har jag träffat och visst, vi försökte återuppta kontakten men det ville sig liksom inte. Jag är henne evigt tacksam för vänskapen som fick mig igenom omvårdnadslinjen.
Kan någon förklara detta för mig. Hur gamla vänner, nära vänner, släktingar som man älskar bara rinner en ur handen som vatten. Visst förstår jag att man får andra prioriteringar. Men jag sitter här och tänker på dem men värme och kärlek. Och mest av allt saknad. Det betyder väl att man måste ta vara på varje sekund med sina vänner, nära och kära. Och komma ihåg dessa stunder, dessa människor när livet känns som skit.
Just nu känns mitt liv inte som skit. Utan helt OK. Semestern börjar om en vecka. Livet är värt att leva. Eller hur. Krama en vän så hörs vi igen.
1 kommentar:
Det där stämmer och händer nog alla. Men visst är det så också, att man som äldre får nya vänner och nya kontakter. Även nya släktingar på något sätt. Som kanske följer livet ut i stället.
Skicka en kommentar