Hur gör man för att bli riktigt lycklig?
Nu tänker alla. Å nej Milla är olycklig. Men det kan jag tala om på en gång att det är jag inte. Jag är hyfsat nöjd med mitt liv. Faktiskt, även när jag deppar ihop. Vem skulle inte vara det om man hade det som mig. Det som jag undrar över är detta:
När jag var liten var jag ett glatt och positivt barn som såg det bästa i alla. Jag gillade farbror Nordling, som var en gravt alkoholiserad man som stod i fönstret och spelade fiol eller ropade på pisse. Jag gillade Trollga i affären. Jag gillade gnälltanten med pikeneserna. Jag försvarade de dumma killarna i klassen och jag umgicks med de barn som var utanför. Jag var glad eller riktigt arg. Idag är jag lite halv lagom arg eller lite halvlagom glad. Jag skrattar inte heller lika hysteriskt åt saker längre, eller det är väldigt långt mellan de gångerna. Jag gillar mest att sitta för mig själv och läsa en bok eller titta på TV. Förutom när någon tvingar ut mig i den sociala världen. Å då märker jag att, va? det här var ju kul. Nästa år fyller jag 40 år. Jag har ingen ångest för det utan ser framemot denna dag. Men, kan det vara så att jag måste stiga av detta tåg som heter vanligt liv för att bli på riktigt lycklig. När jag blundar ser jag framför mig: Min familj med Millie och Ivar i spesten. På Krogen eller någon annanstans. Inga måsten. Några nära vänner är där. Kanske den lilla Irländaren och Chelsea killen med bror och mor. Inga måsten. Bara vara. Inga pengar. Inga prestationer. Bara vara jag. För alla dessa tankar vill jag tacka Krogen grannen. Oj vad han har rört om i Millas hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar